När jag kom hem från jobbet ljög jag för min pojkvän. Jag sa att jag inte alls haft med mig kontokortet efter att vi igår tillsammans varit ute och handlat. Jag ljög och sa att det måste ligga kvar i ryggsäcken, eller kanske hade jag i farten lagt kortet i någon av mina väskor. I plånboken jag inte använder?

Jag är en idiot. Så sjukt dum i huvudet. Först för att jag ens har hjärta att ljuga för den jag älskar, för det andra - att ljuga när jag vet att min pojkvän bara försöker hjälpa mig. Och sedan tror jag att jag ska komma undan med lögnen? Min pojkvän har koll på mig och hade redan letat efter kortet, på ställen jag trodde jag skulle kunna komma undan med. Han visste att kortet inte fanns någonstans här hemma. Det var tvungen att vara i handväskan jag använder, eller i jackan.

Ju tystare han blev desto mer ångrade jag mig. Fick panik och blev arg. Varför ska det behöva vara såhär? Varför ska han behöva hålla stenhård koll på mig - sin 26 år gamla flickvän. Och sätter jag Den sidan till blir jag rasande över att ha en ätstörningspolis i mitt eget hem. Som inte låter mig vara. Till slut erkänner jag och ryter ifrån mig att jag både ljugit, haft kortet i väskan Och hetsätit. Det är så oerhört mycket som snurrar i huvudet på mig. Kommentarer människor i min omgivning säger - utan att säkert mena något illa. Blickar, både mina egna och andras. Hatar numera speglar. Min spegelbild i fönstren får mig att må illa, och ännu värre då en skarp spegel där jag ser varenda centimeter på min felaktiga kropp. Jag vet hur det bara går mer och mer utför. Jag behöver hjälp och jag behöver hjälpen nu.

I fredags var jag hos läkaren och det är två veckor kvar tills jag träffar psykologen igen. Två veckor för länge att vänta. Jag har ringt ätstörningskliniken och hört efter om psykologen fått något återbud - en lucka, men nej. Tankar om att skada mig själv dyker återigen upp innanför skallbenet. Får jag hjälp om jag mår Ännu sämre? Om det syns mer utåt. Men samtidigt vill jag inte såra min pojkvän, min mamma. Jag vill inte ta för mycket plats och jag vill inte stå i centrum. Jag vill inte synas och höras samtidigt som jag står och skriker på hjälp, på mina bara knän.

/ e.

På läkarbesök på ätstörningskliniken. För att bli genomsökt och synad. Ett högt blodtryck på grund av vad läkaren tror kan ha med stress att göra, jag ska kolla det på jobbet i lugn och ro igen. Annars var mina värden bra, sockret med trots mitt självskadebeteende med allt socker och fett jag faktiskt tryckt i min stackars kropp under de här tio åren.

En snäll, väldigt ung läkare kom och hämtade mig i väntrummet. Jag var förberedd på hans unga åldern, det var någpt bara med namnet på kallelsen. Jag försökte mest koppla bort skammen och se till att istället tillåta mig själv få hjälp. En timme efter att besöket startat får jag gå där ifrån. "Allt ser bra ut förutom blodtrycket du kan kolla upp på egen hand". Genom alla år har läkare till mig sagt att det mesta ser ut som det ska, jag behöver inte oroa mig och det ser fint ut. Samtidigt som allt inuti känns svart, där känns det inte alls fint ut, och jag tror knappast det ser ut som det ska. I huvudet är det kaos och själen gör bara så ont.

Ändå kan jag inte låta bli att faschineras över kroppen. Över min kropp, som inte må se ut ens i närheten av vad jag önskar, men som håller mig i liv och som tar hand om mig. Som gör allt för att klistra igen såren. Min kropp räddar mig varje dag och har under tio år hållit min själ i sin famn och sett till att ändå klara sig ganska bra. Somatiskt. Jag tänker att jag kanske inte ska vara så ilsken över mitt dåliga immunförsvar, för mitt i stormen försvarar kroppen mig mot mina demoner och det kanske är rätt att låta kroppen då och då, oftast mindre sällan än normalt,  få lida och ha ont. Få hämta andan och resa sig igen, så den orkar fortsätta kriga mot ätstörningar, ångest, tvångsbeteenden och stress. Mot mina demoner. 

Ja, jag tackar då dig kroppen. Tack för att du håller mig vid liv när själen som minst vill det. 

/ e.

Jag känner att jag inte riktigt känt något sedan jag var iväg till ätstörningskliniken på min första bedömning. Det var tungt och jobbigt, mycket som snurrade i huvudet på en och samma gång, många nya intryck trots att de på något sätt även var gamla. Men inte känt på riktigt. Det är som att jag har samlat på mig allt som Egentligen gömt sig innanför min egen mur och idag var det som att den exploderade - förstördes. Muren rasade, liksom jag.

Så fort man ska göra någonting socialt, även ibland bara när man ska ta sig till arbetet, så får jag innerligt kämpa för att inte bara skrika högt och gå och lägga mig under täcket igen. Den här kroppen som inte längre ens är i närheten av vad jag önskar, den gör mig så illa. Jag som förut kunnat känna mig fin och vacker trots former och saknaden av en perfekt kropp, jag känner mig nu bara tjock och äcklig. Vidrig rent ut sagt. När jag började må dåligt igen hade det oftast att göra med hetsätningsepisoderna men inte längre. Nu har kroppen förändrats under senaste månaden och jag har ingen aning om vad jag väger. Vägrar också ställa mig på en våg. Jag vill inte veta, för på något sätt vet jag redan. Oavsett vad så är det alldeles för hög vikt och kroppen är återigen alldeles för fel.

Det skrämmer mig hur jag börjar fundera på andra sätt att skada mig själv - lugna mig själv och finna ro när jag inte har möjlighet längre att hetsäta. Jag vill försöka kräkas men maten har hunnit smälta att jag inte finner kraft att ge det såpass mycket tid. Jag blir arg och vill skära mig själv. Tänker mycket sedan bedömningssamtalet på ätstörningskliniken på mitt förflutna. Mitt förra liv med en annan människa som jag under senare år förstått inte behandlat mig varken rättvist eller bra. Jag hatar mig själv en aning för att jag tatuerat in datumet vi träffades på min ankel och får lust att skära bort det. Många gånger känns det befriande att få skylla på någonting, att ha en anledning till varför jag mår som jag gör, och vissa stunder skyller jag på honom. Ibland på de jag fortfarande älskar och bryr mig om - och som även bryr sig om mig. Ibland på idealet och samhället men oftast på mig själv. 

Jag har panikgråtit och haft världens panikångestattack, den värsta på väldigt, väldigt länge. Min pojkvän har åkt in till stan för att fira nationaldagen och vi hamnade lite i bråk innan. Jag fick ångest och skrek åt han när han sa att jag var fin i tröjan jag tog av mig för att byta till något annat. Han skrek att han hellre åkte in själv. Det slutade med att, trots att jag velat följa med, det gjorde alldeles för ont inuti för att låtsas vara någonting jag inte är idag. Glad. Jag skulle inte kunna träffa kompisar och låtsas som ingenting, för idag gör det ont. För ont. Jag hatar att vara jag idag och jag hatar hur jag beter mig mot han som ställer upp dag som natt och som verkligen försöker hjälpa mig. Jag hatar mig själv för att jag inte bara kan kriga mot ätstörningen och demonerna utan istället låter mig själv tryckas ned och trampas på. Bli spottad på.

Jag hatar hur jag gråter ännu högre när jag tittar sociala medier och alla mina vänner, min familj och bekanta är ute i solen och firar nationaldagen med alla de dem tycker om. De gör det där jag hade tänkt göra idag, och som jag väldigt gärna fortfarande vill göra - men som jag inte kan på grund av mitt psykiska mående. På grund av min psykiska ohälsa. Mitt självhat och min kropp. Det var längesen jag kände såhär stark sorg. Jag bara gråter och gråter och kan inte tystas ned. Har tankar på att fly. Men det är ju mig själv jag mest av allt vill komma ifrån och det går inte. Då hjälper inte en hotellnatt hemifrån. Jag blir också ledsen för att min pojkvän faktiskt åkte. Jag tittade från balkongen om han skulle missa bussen, om han kanske vände om och bestämde sig för att se till att jag först mår bra innan han åker. Men på bussen klev han och iväg långt ifrån mig begav han sig. Mot skratt, vänner och solsken. Och här är jag, liggandes i vår säng med mörka gardiner fördragna för att jag inte vill se hur vackert vädret är idag. Jag får mer ångest och panik av att jag fortfarande stannar hemma, av att jag skulle kunna åka in till stan ändå men inte gör det. Ångesten växer snabbt av att jag går runt och gråter i lägenheten och städar efter mig och min pojkvän. Att jag använder städning mot att känna mig mer ensam. Övergiven och lämnad. 

Tankarna går över från kräkningar och skärande till svält. Varför kan jag inte bara lyckas svälta mig själv? Det kanske skulle vara en skön känsla att istället för ångest känna hunger. Och kanske jag då skulle kunna gå ner i vikt. Jag planerar hur jag ska svälta mig när jag väl kan, när folk ändå inte ser. På jobbet, innan jobbet, när pojkvännen är borta. Dock är det oftast dessa stunder jag hetsäter - när ingen ser. För det här har ju under 10 år varit mitt sätt att dämpa ångesten. Min snuttefilt. 

/ e.

Jag är helt slut trots att jag var ledig i tisdags. Jag är helt slut trots att gårdagens arbetsdag bestod av planering och trevlig middag med kollegor. Jag har kommit in senare och sovit lite, lite längre än vanligt, och ändå så otroligt trött.

Det känns inte som att kroppen är så trött, utan huvudet och själen. Mest själen. Det är den som lider, den som har ont och behöver vila. Jag jobbade över idag och direkt jag kom hem kröp jag ned i sängen. Under täcket. Gardinerna drog jag isär så att en glipa ljus lyser på mig där jag ligger, svag som en nyfödd fågelunge. Så liten. Så oerhört skör.

Jag känner mig trasig på insidan. Som att kroppen inte skulle bära mig om jag försökte resa mig upp. Och trots detta är kroppen inte trött. Jag känner ett tryck över bröstet som kommit senaste dagarna och jag har svårt att gråta trots att jag har känningar på panikattacker både här och där. Där och då. Jag vet inte vad som händer inom mig och ibland känns det som att jag inte ens har kraft att oroa mig, eller bry mig. Jag vill bara vara. Vila. Vara ifred.

Men helst vill jag vara normal. Med maten. Jag vill vara normalviktig och sund. En sådan person som ena dagen kan äta sallad och träna roliga träningspass med en vän, och som andra dagen kan äta dessert och unna sig några glas vin. Utan viktuppgång och ångest. Gärna utan tankar över huvud taget kring att jag gjort dessa saker och att de ens Skulle kunna påverka min vikt. Jag vill vara glad. Pigg och sprudlande. Inte såhär. Mörk, liten och tom.

/ e.

Det är andra tider nu. Dock lika många tankar som snurrar innanför pannbenet, om inte ännu fler den här gången.

Förra veckan ringde en trevlig människa från Capio och vi pratade en längre stund. De kunde kanske ta emot mig tidigast efter sommaren och hon trodde samma sak om det andra ätstörningscentret jag sökt till. Samtidigt sa hon till mig att jag behöver få hjälp så snabbt som möjligt. Människan i luren rekommenderade en tredje klinik jag kunde söka mig till, så det gjorde jag. Min pojkvän var ganska skeptisk till nummer tre och kanske även jag. Åtminstone en aning.

Igår efter 14-tiden ringde min mobil. Ett 123-nummer som oftast betyder vård. Jag tänkte först att jag egentligen inte orkar prata om detta nu, inte på jobbet. Men jag var ensam och kände ändå att någonting inuti mig drogs till att svara. Så jag svarade och det var en sekreterare från mitt förstahandsval. Jag hade tydligen fått en kallelse hemskickad för en första bedömning i mitten på juli, men nu hade de fått ett återbud till kl 9.00 dagen därpå och ville erbjuda mig denna.

Så nu sitter jag på tunnelbanan. Sist åkte jag alltid pendeltåg. Men det är andra tider nu. Jag bor inte längre vid ett pendeltåg. Jag lever med en annan människa, och den här gången är det min förmodligen fjärde behandling jag påbörjar.

/ e.

Det är söndag och jag har sedan fredag eftermiddag knappt lämnats ensam en enda stund. Fredagen var okej eftersom jag ändå hann få i mig både det ena och det andra innan pojkvännen kom hem från jobbet. Jodå, det blev ännu en sådan dag. Jag rotade till och med fram förpackningen i soporna som fortfarande innehöll fyre delicatobollar. Och åt dom. I ren panik. Inte ens då förstår jag hur vidrigt mitt beteende är. Eller så kanske det är just det jag gör, men jag har varken ork eller energi att bry mig.

Gårdagen var hemsk. Det är precis som att vara på avvänjning fast från socker och från att inte få dämpa din ångest, stress och oro med gift. Först tänkte pojkvännen träffa några kompisar fredagkväll, men ställde in eftersom de skulle bli så sena till vår del av stan. På lördagen var vi nere i centrum och sedan såg vi på film och jag försökte få iväg pojkvännen till gymmet - jag skyllde på att jag ville vara ifred och köra "just dance" på vårt playstation. Han orkade inte, och hans blodsocker låg inte bra nog till att faktiskt kunna träna. 

Tänk så många gånger det slagit mig att mitt ätstörningsbeteende faktiskt skulle kunna ge mig diabetes. Jag förstår inte ens att jag klarat mig såhär länge, utan att detta har skett. Men vem vet, det kanske är en fråga om när - inte om.

Lördagen gick ändå bra, om man ser det från den ljusa sidan. Jag hetsåt inte och var under bevakning hela dagen, varje timme, Och jag antar att det var just en sådan dag jag faktiskt behövde, för imorse när pojkvännen tog cykeln för att handla frukost hetsåt jag inte - trots att jag hade en lucka ensam och hade kunnat. Jag har gömt kakor längst in i frysen i en låda som inte syns. Jag åt en stadig frukost när pojkvännen kom tillbaka och när han sedan gick ut för att springa gick det inte längre. Fyra kakor åkte ned, men inget mer. Så man får vara glad och tacksam för det lilla. 

Jag bestämde mig sedan att ta en promenad till ett bibliotek 30 minuter hemifrån. Jag gick i lugn takt och kände att det var skönt med frisk luft, även om allergin är förjävlig just nu. Och hostan har efter mer än vecka inte gett med sig. På biblioteket skrev jag ut en egenanmälan till Stockholms centrum för ätstörningar och den ska jag skicka in imorgonbitti. Det tog ett tag att fylla i den, och där det stod "får det inte plat här, skriv på baksidan" skrev jag på två baksidor. Det är svårt att i text på några rader lyckas beskriva sin "nunvarande situation med ätstörningen". Tjejen som hämtade min utskrift vägrade ta betalt och sa att åt hon bjöd på det. Jag tror hon såg rubriken på dokumentet. Oavsett gjorde hon mig glad. Jag kände värme och jag kände mig synlig.

På vägen hem gick jag in på affären. Jag hade ca 30 kr i enkronor i min gamla handväska och köpte generat ett kakpaket med glutenfria kakor som kostade nästintill hela budgeten. Ändå kunde jag inte låta bli att känna lugnet i kroppen över att faktiskt inte kunna köpa på mig något mer. Inget mer gift. Kakpaketet slängde jag i mig när jag inte mötte någon på vägen hem. Sedan sköljde jag rent munnen och tog på mig smilet innan jag klev in i lägenheten och träffade pojkvännen igen.

/ e.

Varje ny dag som jag vaknar upp till kan beskrivas som ett helt tomt blad.

Det är under dessa första timmar jag går på helspänn, för jag vet att det är nu jag kan förändra saker och ting. Förändra mitt beteende. Ibland kör jag rakt in i en lastbil redan under frukosten, andra gånger kanske det tar lite tid men sen kommer explosionen under eftermiddagen. Det är det här jag aldrig vet – och för en person med tvång och prestationsångest är just detta oerhört läskigt. Det är obehagligt. Det känns som att, det är varken någonting jag kan bestämma själv och inte heller som någon annan kan göra något åt.

Dagens första timmar är nog ändå de värsta. De är mest jobbiga att ta sig igenom. Mest för att man inte riktigt hunnit känna efter vad det är för slags dag, om jag känner mig stark eller inte. Kommer jag klara den här dagen eller går den käpp rätt åt helvete som alla andra dagar? Ingen aning. Ovissheten gör mig galen.

Som idag. Idag är en ny dag, och förut när jag satt på toaletten och fick ur mig gårdagens gift kände jag bara hur extremt ledsen jag var. Mycket på grund av det jag beskriver ovan. Jaha, kommer den här dagen faktiskt kanske få lov att bli bra? Eller kommer jag göra mig själv och mina nära och kära besvikna återigen?

Idag är en ny dag, en fredag och en varm sådan. Jag har mitt i all ångest dåligt samvete över att ha varit borta från jobbet en hel vecka. Men den här gången är jag ändå nöjd över att kunna skylla på en somatisk sjukdom och inte en psykisk. Ibland tänker jag att allt ska vara över så fort jag blir frisk från allergier, förkylningar och hosta. Men jag är klokare än så.

Fredag och trots att jag sitter i skuggan och skriver är det ganska varmt. Sommaren är nog här nu, åtminstone våren. Det känns härligt men så tänker jag på att jag trodde jag hade mer tid på mig. Mer tid till att bli finare i kroppen, mer tid till att banta ner mig på. Och för den delen har jag nog gått upp nästan 5 kg på bara de här senaste två veckorna på grund av all hetsätning och ingen träning. Så jag längtar till resan i slutet av sommaren samtidigt som jag innerligt hoppas jag kommit ikapp då. Kommit upp på banan och orkar njuta av den veckan utomlands. Jag vägrar låta sjukdomen förstöra den här resan. För den här resan har vi länge sett fram emot, lagt ned en massa pengar på. Både jag och min pojkvän.

Så det är en ny dag idag och om 25 minuter ska jag ringa ätstörningsklinikens telefonrådgivning. Jag önskar råd och jag önskar hjälp. Jag är duktig på att säga vad jag har att säga och ta för mig men ändå snurrar den där lilla vilsna tanken om att de inte ska ta mig på allvar – inte förstå hur dålig jag är igen. Jag sitter på en ljummen balkongen och startar ännu ett oskrivet blad, tillsammans med en kopp kaffe med mellan(!)mjölk i, en ingefärashot mot förkylningen och en banan. Vi börjar så.

/ e.

Det blev lite av en gråtfest här igår. Antar jag?

Hela jag hade fått nog under kvällen, jag var så trött. Själen var trött och kroppen orkade inte mer. Det kändes som att jag var en fisk, torr uppe på land och där låg jag och kippade efter andan. Så trött. Helt slut. Från topp till tå. Det fanns inte längre någon energi att ta av. Det var lika bra att lägga på korten på bordet. 

Det är ofta såhär det går till. Jag hetsäter i flera dagar, i ren panik - är skräckslagen över att bli påkommen och avslöjad och gör Allt för att komma undan. När jag sedan börjar kippa efter andan, sådär som igårkväll - då är det dags att vara ärlig. Det är som att jag då, med ryggsäcken full av skam hittar tillbaka till mig själv och mitt riktiga jag. Det är då jag vågar. 

Min pojkvän sa senast i förrgår att jag verkade så nere och att han ville att jag skulle prata med honom. Istället svarade jag genom att ryta att jag inte Orkar prata och att det är som det är. Men igårkväll när vi skulle sova berättade jag exakt hur det har varit och hur det är. Hur jag mår. Hur min ork tagit slut och att det inte finns något kvar i reserven. Med tanke på hur sårbar jag alltid är i sådana här situationer och stunder är det bra att han inte blir arg på mig, för ärligt talat vet jag inte om det skulle ha någon bra effekt ändå. Men att han blir ledsen och besviken. Sårad. Det gör ännu ondare. Kanske inte när vi pratar om det i lugn och ro och han låter mig förklara. Men såhär dagen efter. När han har fått plocka med sig mitt kontokort och sedlarna i vår spargris. När han går till jobbet med tunga steg efter att ändå ha försökt få iväg mig till jobbet då det är bättre än att vara hemma ensam. 

Jag är alltid rädd att mina nära och kära ska skylla på sig själva för mitt beteende. Att de kunde varit mer uppmärksamma, frågat mer eller frågat mindre. Det är ju aldrig min mening att såra de jag tycker om när jag beter mig på det här viset. Tvärtom, jag försöker verkligen inte låta det gå ut över någon annan än mig själv. Det är nog också därför jag försöker hålla det hemligt, tills det bara inte går längre. Men då får jag ofta ändå höra att jag borde talat om för längesen, när det börjat, för att de ska kunna hjälpa mig - stötta och finnas där. Och det förstår ju till och med jag det låter mest klokt.

/ e.